En grå historia.

Strosandes omkring i en ljummen novemberafton
skymtar långt bort julens jirlanger pryda gator och torg.
Advent står bakom knuten och väntar.

I den gråaste månaden, på den gråaste aftonen,
strosar en gråhårig gubbe i grå kavaj på den grå gatustenen.
Stegen är tunga.

Till stöd en käpp, sliten och nött.
Fötterna hasar i marken, gubben är väderbiten och trött.
Trappan i betong är kall som is.

Grånad och trött tar gubben en paus.
Tänker sig bort
till de fornstora dagarna.

Ur innerfickan tas den trogna pipan,
som stoppas med tobak.
Med pipan i mun och bättre dar i minnet,
blir gubben plötsligt vek i sinnet.

Tårar väller fram,
nerför kinderna,
in i näsan,
ner i skägget,
stänker på kavajslagen.

Ack å ack,
i hjärtat finns det fortfarande ett hack.
Det tär.
Gubben begrundar sitt hjärtebesvär.

Tobaken sinar ut,
tårarna tar sedan slut.
Denna gråa figur,
tar sin käpp,
och tar sikte på en mur.

Denna mur är fylld av historia,
inte minst gubbens.
På tillställningar, samtal, baler, konferenser och tal,
har gubben stått, suttit eller lutat sig mot muren.

Från den första berusningen,
till jubileumstalet då gubben uppnått en högt respektabel ålder.
På muren har gubben kysst kärleken, liksom gråtit över den.
I förtvivlan har gubben sparkat i den,
liksom gubben hoppat i glädjerus på den.

En grånad, senig hand stryker muren ömt.
Den darrar, av ålder.
Men också av alla minnen som spelas upp på band i gubbens inre.
Tårar väller på nytt fram.
Liksom ett leende.
En sista klapp på muren,
torkar tårarna på näsduken
och snyter näsan.

Den gråa gubben går tillbaka längs gatustenen.
Käppen klapprar.
Pipan är åter tänd.
Gubben går, inte alls ihopsäckat.
Ungdomligt sträcker sig ryggen.

Gubben går runt hörnet.
Och är borta.

Det är en underlig november månad.