Ett tal på Katedral

Hej!

Mitt namn…Är Pontus Samuelsson och jag är Ordförande i Elevkåren på Växjö Katedralskola.

Jag skulle vilja börja med att hälsa er varmt välkomna till Katedral! Växjös bästa gymnasieskola. Och det är tack vare att Ni väljer att gå här. Det är Ni som gör att Katedral är så otroligt bra! Det är Ni, med era egenheter, era visioner och era egenskaper, som gör Katedralskolan till vad den är; en skola där man börjar för att nå sina drömmar! Och det finns många Katedralare som har nått sina drömmar. Här har musikalstjärnor fostrats, schlagervinnare, programledare, friidrottare på elitnivå, kända författare, sångare, rockstjärnor och musiker likaså! Vi har till och med fostrat killen på 100-lappen! Det finns så många som har nått så långt, och de började precis som Ni som sitter härinne. Som nervösa ettor/erfarna tvåor/förväntansfulla studenter på upprop i aulan på Katedralskolan i Växjö. Och det är just det, att till och med Ola Salo, Pär Lagerqvist och Charlotte Nilsson (Perelli), började som förstaklassare/andraklassare/blivande studenter på Katedral. Alla har de tagit del av gemenskapen här på Katedral, tagit del av lunchkonserter, luciafiranden och skolavslutningar. De har en bit av Katedral i sin kropp och själ, de har varit och ÄR fortfarande Katedral.
Men hur är man Katedral då?
Att vara Katedral är att välja att läsa sin utbildning på engelska och att kämpa hårt för att ta sin ib-examen. Att vara Katedral är att vara studiemotiverad och smart!
Att vara Katedral är att vara musikalisk, dansant, artistisk och duktig på teater. Att vara Katedral är att vara idrottspresterande på hög nivå. Att vara Katedral är att vara en bra kamrat med härligt engagemang. Att vara Katedral är att jobba för eleverna på skolan i Elevkåren
Att vara Katedral är när man hittar sig själv och sin alldeles egen identitet.
Att vara Katedral är att vara stolt för vad man gör, att gå sin egen väg och att ständigt se nya möjligheter.
Att vara Katedral är att spöa Teknikum i rugby, årligen och att ständigt påminna dem om hur skruttiga de egentligen är, för de blir gärna lite styva i korken.
Att vara Katedral är att kunna gå genom Centralhallen och känna att man bara möter vänner.
Att vara Katedral är att våga spexa och showa utan att behöva skämmas för det, att bejaka nya saker och att våga vara ful ibland. Att vara Katedral är att vara sig själv och slippa bli ifrågasatt för det.
Att vara Katedral är att hitta hem.
men jag har inte berättat den sista innebörden med att vara Katedral. Den främsta innebörden och det är... att vi inte valde Teknikum! Att vi inte valde Kungsmad, Växjö Fria, Tegnér, Procivitas eller John Bauer. VI valde Katedral. Vi hittade hem.
Tack för att ni sitter Här idag, och inte i en skruttig matsal på upprop hundra meter bort.
Tack för att ni väljer att gå på Katedral!

Välkomna Hem!

rötmånad

Augusti gör mig lite bitter,
men,
det märks inte på fejjan eller twitter.

Men jag känner mig som ett laddat åskmoln redo att slå ned,
och blir nog rätt lätt på saker och ting lite vred.
Hoppas att inget sved.

Jag är rastlös, har för mycket energi,
men jag har inget som jag gör av med den i.
Jag borde ha en burk där allt kunde vara,
jag är ju trots allt smålänning och bra på att spara!

Men snart får jag utlopp av allt det där,
nu drar mitt heltidsjobb igång, och jag ser inga besvär.

Ett utmaningens år väntar med dörren på glänt,
men än så länge har faktiskt inget hänt.
Men bara ett dörrhandtag bort,
finns berg som ska bestigas,
bestar som ska betvingas,
och drömmar som ska bevingas!

Med en rand och en rut,
den 23'e är rötmånaden slut!

Början på slutet.

Nu snart om ungefär en vecka,
är det dags att sommarlovskänslan släcka.
Studenternas år är vad som är vad som är årets tapet,
jag låter trist och trög nu, tro mig jag vet.

Men jag vill bara skolan äntligen få sluta,
så att jag mot mina drömmar och mål kan kuta!
Skolgången vill jag ha som ett minne blott,
oavsett hur bra den får mig att må och mått.

I hela mitt liv har jag vandrat runt i skolans värld,
ständigt kunnat värma mig och ta skydd vid dess trygga härd.
Jag klagar inte, skolan var det roligaste jag visste,
men nu vill jag ut på en egen färd.

Där jag får bestämma stegen,
prova vingarna, få utveckla mig själv som ''egen''.
Bryta mig fri, och få flyga fritt runtom,
få göra mig ett namn och få kalla saker för mitt, liksom.

Tänk att få komma bort till den stora staden,
där man inte känner någon, utan bara blottar fasaden!
Som jag och en god vän pratade om en vacker dag,
att bo kvar i varsinn håla, NEJ, då får vi hellre i magen ett slag!

SÅ jag välkomnar skolstarten.
Början på slutet.
Så att början kan få en andra chans.
Igen.

peace is free

Lugnet är återställt.
Kommer inte riktigt ihåg senast när huset inte var ett mullrande slagfält.

Efter veckor av skyttefravskrig och bombninsräder,
är det mer som att äta bullar och dricka saft av fläder.

De hårde orden med ilsket sinne,
har bytts mot skratt och skoj, det är blott ett minne.

Låt nu friden råda i hus och hem,
ingen vill vara den som kommer i kläm.

Stilla natt, heliga natt.
Allt är frid. Det är inte vintertid.


Till helgen är det en stor fest i staden.
Jag undrar just hur den blir, den här bravaden.
Ungdomsfylla och skrik och dån.
Många känner sig nog som fån.
Några borde känna sig som ett.
Min pessimistiska sida dycker uppp nu rätt ofta,
så en halvrolig blogg är nog lika säker som att jag i helgen kommer bära en kofta!

Äntligen har jag börjat!