Något som skulle bli fint, som blev något av en protest.

Ett täcke av snö,
klär in skog och sjö
i gnistrande kristall,
sminrande i månens klara kall.

Graderna sjunker långt under noll,
och man hör klagan över det på många håll.
Men detta är en vinter värdig vår Nord,
har vi inte alla klagat över den gröna julen runt ett bord?

En vinter för vargen kan tyckas,
men de stackarna skall förolyckas.

Vid varje hustak finns det långa spjut av is,
snövallarna är höga och en dröm för varje kis.

Ty vintern hör barna till.
höra till dem jag åter vill.
Denna tid är fin och klar,
vi borde leka i snön, i backar och krön alla envar.

Istället för att i affärerna stressa,
för att hitta klappar och att börsen pressa.
Att köpa bara för att man är tvungen är,
sopar bort mening och reson, ja det blir någon slags
misär.

Ty det handlar inte om att få, inte om att ge.
Julen skall handla om att dela sig mé!
Att samla sina kära till bords för gemenskap försummas så smått,
men vad gör det,
så länge kapitalet sin vinst har fått.

Alla klappar som ges inte från hjärtat,
hela meningen med julen har vi ned svärtat.
Klappar med en mening och tanke bakom,
är de bästa,
absolut inte tvärtom!

Mitt behov av att klappar få,
har mattats efter frosseri i dem varje år.
Att tröttna på julen,
det låter så trist.
Men så är det verkligen,
visst
tackar jag inte nej till en gåva,
men den materiella världen ständigt pengar in håva!

Vinden ilar i märg och ben,
jag vill att eftertänksamheten ger sken.
Fira jul med klappar i mängder,
jag skäms över vad med våran värld händer.

Snön föll stilla hela dagen.
Det var som om himlen grät över en förlust.
Och dess tårar frös till is.

Runt dig fanns vackra blomsterverk,
från alla de som saknar dig skall.
På din kista din fiol,
men du hör icke dess kall.

Dina gamla kamrater spelade så vackert,
på bästa spelmannavis.
De fick tårar att falla.
För ingen kommer höra dig ta toner mer,
på ditt egna vis.

Sedan bar vi dig till din älskade maka,
som tidigare i år,
dödens te fick smaka.

Snön föll sakta ner,
när jag stilla en bön ber.
Mina avskedsord till dig.
Ett löfte.
En önskan.
En längtan.

Snön föll.
Med himlen är inte ledsen.
Hur skulle den kunna vara det,
ty, du är där.

Dig,
som vi på jorden håller så kär.
Men före oss du är.
Men borta, ack nej.

Du är bara före oss, igen.
Och samlar historier att berätta,
när vi än en gång slår oss ner till rätta.

För en gång ska vi åter mötas,
om så dagar blir till år.
Ty då blir allt som förr,
när jag öppnar din dörr.
Kärleken blir åter vår.

som en kompass som inte pekar åt norr.

I livets villervalla.

Vitt

Att leva kreativt.
Det är en ständigt roande faktor.
Att vara finurlig och en spelevink.

Att klura på klappar till jul,
se till att använda fantasin,
utan att det blir strul!

Den kalla vintern spelar också en roll,
kalla dagar är de bästa.
Då klarnar skallen,
och jag känner att jag har koll!

Hej mitt vinterland.
Jag är här!
Låt dina kristaller gnistra.
Allt vad det går,
för till våren lägger vi dig i en kista.
Och glömmer bort dig drygt ett år.

Det är natt långt borta när jag får besked
Allting är över du finns inte mer
Sista gången jag såg dig var du gammal och trött
Men i hela ditt liv höll du huvudet högt

Molnen på himlen dom seglar förbi
Ditt liv är över själen är fri
Och fast nånting gick sönder
hos mannen du fött
Ligger han på sängen och håller huvudet högt

Jag gick här på jorden
med askan i min hand
Dom sista stegen till ett annat land
Det nya skall komma ur allting som dött
Jag stod vid din grav och höll huvudet högt

Man kan bara älska och förlora stort
Det finna alltid saker man inte skulle ha gjort
Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

In memorian

Efter förtvivlan och sorg,
kan jag le åt att veta,
att du nu finns i himlens finaste borg.

Ett palats med de där jordgubbarna du alltid åt.
Fullt med fioler och dragspel,
samt noter med vartenda uppfunnen låt.

Nu kan du sitta och spela dagarna i ända,
Karin kan sitta bredvid och gnola,
och dra en vals kan hända.

Sven-Olof sitter i en fotölj och läser,
kvällstidningen Sankte Per.
Han dricker renaste whisky och bara jäser.

Himlen har blivit en enda stor fest,
du spelar, de dansar.
Du gör det du gör bäst.

Tyvärr är jorden så tom utan dig,
utan er.
Men jag vet att jag kommer se er mer.

Ta hand om himlen,
liva upp den ordentligt.
För jag kommer sen.
Men när vet jag inte,
det är ju hemligt.

Så kära du lev väl,
tills vi ses igen.

Osvald Fransson
1919 - 2010

.

Man finns inte.
Man finns.
Man är borta.

Världen är i gungning.
Min värld.
Min gungning.

Och i all denna gungning
så trillar
människor bort.

De svävar bort.
till en plats jag inte känner.
Men jag vet att där finns många
av mina vänner.

Kvar har jag blott
gamla reliker.
En del saker är tagna.
En del har jag fått.

Kvar finns bara saker.
Dofter.
Och minnen.

Du är numera ett abstrakt ting.
Och du
och du.

Ni.

Jag kan inte röra er.
Inte höra er.
Jag ser er inte längre.

Men ändå
så ger ni mig
värme.

I hjärtat.
I mina tårar.
I mina ord.

Ni formade mig.
Jag undrar.
Är jag klar?

Döden är en vän jag känner allt för väl.