En grå historia.

Strosandes omkring i en ljummen novemberafton
skymtar långt bort julens jirlanger pryda gator och torg.
Advent står bakom knuten och väntar.

I den gråaste månaden, på den gråaste aftonen,
strosar en gråhårig gubbe i grå kavaj på den grå gatustenen.
Stegen är tunga.

Till stöd en käpp, sliten och nött.
Fötterna hasar i marken, gubben är väderbiten och trött.
Trappan i betong är kall som is.

Grånad och trött tar gubben en paus.
Tänker sig bort
till de fornstora dagarna.

Ur innerfickan tas den trogna pipan,
som stoppas med tobak.
Med pipan i mun och bättre dar i minnet,
blir gubben plötsligt vek i sinnet.

Tårar väller fram,
nerför kinderna,
in i näsan,
ner i skägget,
stänker på kavajslagen.

Ack å ack,
i hjärtat finns det fortfarande ett hack.
Det tär.
Gubben begrundar sitt hjärtebesvär.

Tobaken sinar ut,
tårarna tar sedan slut.
Denna gråa figur,
tar sin käpp,
och tar sikte på en mur.

Denna mur är fylld av historia,
inte minst gubbens.
På tillställningar, samtal, baler, konferenser och tal,
har gubben stått, suttit eller lutat sig mot muren.

Från den första berusningen,
till jubileumstalet då gubben uppnått en högt respektabel ålder.
På muren har gubben kysst kärleken, liksom gråtit över den.
I förtvivlan har gubben sparkat i den,
liksom gubben hoppat i glädjerus på den.

En grånad, senig hand stryker muren ömt.
Den darrar, av ålder.
Men också av alla minnen som spelas upp på band i gubbens inre.
Tårar väller på nytt fram.
Liksom ett leende.
En sista klapp på muren,
torkar tårarna på näsduken
och snyter näsan.

Den gråa gubben går tillbaka längs gatustenen.
Käppen klapprar.
Pipan är åter tänd.
Gubben går, inte alls ihopsäckat.
Ungdomligt sträcker sig ryggen.

Gubben går runt hörnet.
Och är borta.

Det är en underlig november månad.

Vuxenpoäng

De senaste veckorna har jag samlat enormt mycket vuxenpoäng.

Jag har:

-Haft kafferep med min mormor och hennes väninna, tillika min granne.
-börjat penisonsspara.
-Skrivit en inköpslista över ''bra-att-ha-grejer'' till Ullaredsresa.
-Flyttar hemifrån.
-Fått ekonomisk rådgivning.
-Blivit Nyckelkund på Swedbank.

och mer lär tillkomma!

Nu är det blott två nätter kvar i mitt barndomshem,och det är inte utan att jag blir lite sentimental!

Mycket mellankoli mellan missvisande metaforer. (En överdriven upplaga utan önskan att väcka anstöt)

När tårarna är såhär nära.
är det lätt att sig själv förfära.

I denna helvetets våg,
ligger glädjen och sorgen i varsin skål.
Och precis när glädjen börjar väga tungt,
slår sorgen som en hammare och glädjen blir låg.
Att befria mig från dessa mått,
är ibland ett omöjligt mål.

Var gång ett blickfång av rosen jag får,
skär dess törnen in i mitt innersta.
Jag förgiftas, försvagas, försämras, förvrängs.

Plötsligt blir den soliga dagen till svartaste natt.
Min nyvunna styrka blir genast matt.
Var gång rosens doft ligger i luften,
dör min framtidstro bort i giftet.

Giftet från kärlekens taggar.

Töm mig på glädje.
på vilja, på frihet.
Men lämna mig kvar i livet.

En blandad känsla

Vad märkligt det är,
att andas i en sorts ny atmosfär.
Ändå är världen densamma som igår,
och sinnena vänja sig får.
Ögonen hittar nya infallsvinklar.
Öronen hör nya ljud.
Fingrarna är nyfikna.
Doft som är ljuv.

Huvudet hänger inte riktigt där det ska.
Att sova ut är något som är bra.
Men när saker trillskas på hemmaplan,
är man mör och spröd som ett havreflan.

Med en blandad känsla står jag nu på en tröskel.
Jag sneglar lite bakåt.
Sen ännu mer bakåt.
Jag tittar jättelångt bak.
Det är mycket fint där bakom.
Sen tittar jag fram.
Där fram är det soluppgång.
Något nytt.

Jag tittar på mina fötter.
På mina händer.
Känner på mina kinder.
Hör mina andetag.

Kollar på dörrkarmen.
Känner på handtaget på den öppna dörren.
Andas djupt.
Hör en bäck porla.
Känner våren i luften.

Konstaterar.
jag är inte nedbruten.
Jag är bara ny i situationen.

Här och nu.
Jag.

Making a point.

Denna text är en förklaring till mina ständiga klagomål och dippar.
Roligt är det inte.
Alldeles för dåligt planerat.
Med råge!
Av någon anledning tofflar vi alla.
Tänk om vi sagt ifrån direkt...
Önskar att vi gjort det.
Riktigt rätt är det ju inte nu.
En för alla, alla för en.
Rätt ska vara rätt!
Något borde göras.
Absolut omedelbums!

Ett välregisserat kaos.

Klockan går.
Tiden är knapp.
Inga instruktioner går att få.
Ack om vi detta slapp!

Ryggraden är djupt inflammerad.
Händerna och fötterna intrigerar.
Så sant jag säger det: tiden är dåligt planerad.
Inte konstigt det tjattras bakom Ryggen när INGET fungerar.

Hjärtat har slutit sig djupt i sig själv.
Hjärnan förbigår sig i sin egen vision.
Uppdraget för Händer och Fötter är att korsa en vildsint älv.
Kan tyckas vara en väldigt suicid mission.

Denna oreda.
Detta kaos i regi.
Är mångas leda.
Och svår att finna sig i.

Bataljen är ännu ej klar.
Vem vet vart det tar oss.
På det ger eftertexten svar.

Du och jag döden.

Tydligen har döden blivit ett frekvent fenomen i mitt liv.
Bara det senaste året har den hälsat på tre gånger i min släkt.
Mer eller mindre nära.

På fem år har du hälsat på fyra gånger.
På drygt tio år har du hälsat på fem gånger.
Alltså vartannat år de senaste tio åren.

Ska jag omfamna dig?
Nej, inte än på ett bra tag.
Om du inte våldtar mig.

Ska jag be dig att aldrig visa dig mer?
En dag kommer vi mötas, så effekten blir oönskad.

Ska jag acceptera dig?
Jag har ju bara argument emot dig.

Ska jag se dig komma gående emot mig på en lååång raksträcka?
Ja, kanske. En långlånglång sådan.
Där det går människor framför mig, bakom mig och bredvid mig.

Kan det vara klokt?

Måla med ton.

Egentligen så vill jag bara vandra och vandra.
Till en främmande stad,
bortom alla de andra.

Med en hatt och ett klaver.
Du undrar kanske vad?
Jo det är en luffare du ser.

En speleman känd utav ingen,
men alltjämt trevlig och glad.
Han får alla till dansen och springen.

Slantarna klirrar ner i hans hatt,
barna bjuds på choklad.
Tonerna blir mångas skatt.

En känd okänd.
En bön han bad.
Låt mig spela i vartenda gränd.

Vandra tills vägen vänder,
tills man måste vända blad.
Och se vad som händer.

Tröttheten är konstant.
Mättnaden brutal.
Skolan.

Nu är det några ynka månader kvar.
Sen springer jag ut.
Med mera, med flera.

För att söka sig någonstans bortom.
Härifrån.
I mitt fall.

För att studera än mer.
Ögonen kommer gå i kors.
Men jag ska dit.
Till den där stora upphöjda golvkanten.

Mor's!

Det är underligt hur få världsprobelm som har lösts av människor som minns sin algerbra.

Däck punkterar.
Bilar falierar,
stenar krakelerar.
Jag själv,
filosoferar.
Ibland pleurerar,
när världen mig deprimerar.

Ibland får jag tanken av att lycka är något man arrenderar.
Det gör man ett tag och man triumferar.
Tills förvirringen jaget attraherar,
och lyckan lätt demolerar.

När människan sedan raserar,
och i askan man det onda bort filtrerar.
Då, lyckan åter igen entrérar
och börjar livet domdera.

Tick tack

Jag behöver all tid jag kan få.
Men den försvinner.
Vart?