Mycket mellankoli mellan missvisande metaforer. (En överdriven upplaga utan önskan att väcka anstöt)

När tårarna är såhär nära.
är det lätt att sig själv förfära.

I denna helvetets våg,
ligger glädjen och sorgen i varsin skål.
Och precis när glädjen börjar väga tungt,
slår sorgen som en hammare och glädjen blir låg.
Att befria mig från dessa mått,
är ibland ett omöjligt mål.

Var gång ett blickfång av rosen jag får,
skär dess törnen in i mitt innersta.
Jag förgiftas, försvagas, försämras, förvrängs.

Plötsligt blir den soliga dagen till svartaste natt.
Min nyvunna styrka blir genast matt.
Var gång rosens doft ligger i luften,
dör min framtidstro bort i giftet.

Giftet från kärlekens taggar.

Töm mig på glädje.
på vilja, på frihet.
Men lämna mig kvar i livet.

En blandad känsla

Vad märkligt det är,
att andas i en sorts ny atmosfär.
Ändå är världen densamma som igår,
och sinnena vänja sig får.
Ögonen hittar nya infallsvinklar.
Öronen hör nya ljud.
Fingrarna är nyfikna.
Doft som är ljuv.

Huvudet hänger inte riktigt där det ska.
Att sova ut är något som är bra.
Men när saker trillskas på hemmaplan,
är man mör och spröd som ett havreflan.

Med en blandad känsla står jag nu på en tröskel.
Jag sneglar lite bakåt.
Sen ännu mer bakåt.
Jag tittar jättelångt bak.
Det är mycket fint där bakom.
Sen tittar jag fram.
Där fram är det soluppgång.
Något nytt.

Jag tittar på mina fötter.
På mina händer.
Känner på mina kinder.
Hör mina andetag.

Kollar på dörrkarmen.
Känner på handtaget på den öppna dörren.
Andas djupt.
Hör en bäck porla.
Känner våren i luften.

Konstaterar.
jag är inte nedbruten.
Jag är bara ny i situationen.

Här och nu.
Jag.

Making a point.

Denna text är en förklaring till mina ständiga klagomål och dippar.
Roligt är det inte.
Alldeles för dåligt planerat.
Med råge!
Av någon anledning tofflar vi alla.
Tänk om vi sagt ifrån direkt...
Önskar att vi gjort det.
Riktigt rätt är det ju inte nu.
En för alla, alla för en.
Rätt ska vara rätt!
Något borde göras.
Absolut omedelbums!

Ett välregisserat kaos.

Klockan går.
Tiden är knapp.
Inga instruktioner går att få.
Ack om vi detta slapp!

Ryggraden är djupt inflammerad.
Händerna och fötterna intrigerar.
Så sant jag säger det: tiden är dåligt planerad.
Inte konstigt det tjattras bakom Ryggen när INGET fungerar.

Hjärtat har slutit sig djupt i sig själv.
Hjärnan förbigår sig i sin egen vision.
Uppdraget för Händer och Fötter är att korsa en vildsint älv.
Kan tyckas vara en väldigt suicid mission.

Denna oreda.
Detta kaos i regi.
Är mångas leda.
Och svår att finna sig i.

Bataljen är ännu ej klar.
Vem vet vart det tar oss.
På det ger eftertexten svar.