Rent hus, på alla vis.

Jag är tacksam för all snö.
För all is
så att det inte blaskar från tö.

Varje minusgrad
gör mig vaken
så jag kan se snöflingornas parad.

Vita kristaller,
trädens kronor är smyckade med.
Och på gatorna lyser marshaller.

Julen är i ankomst.
Och gemenskap därtill.
I alla fall om man så vill.

Men vem är jag att vara bitter,
till årets bästa tid,
jag fyller bröstet med fnitter.
Och låter det vara frid.

I ett adventsfint rum,
sitter jag med tända ljus och förfriskningar.
Och är stum.

Endast Herr Winnerbäcks varma röst kan urskiljas,
och han får min sprallighet,
att tillträde beviljas.

Snön ger ett sken av oskuldsfullhet,
ett skimrande vitt täcke av renhet.
Kung Boris har kört förbi med sin släde,
och har tvingat oss att ta till mössa och tjockare kläde.

Snön kom i rättan tid,
i all ankomst får jag nu frid.
I alla fall för nu.

Men vem är jag att klaga.
Det är precis allt jag har att behaga.

vart tog den dära elden vägen?

Korea

Bomber och granater.

Ett vapenstillestånd i dryga 60 år övergår snart i brinnande krig.
Eller, det återupptas, tekniskt sett har de ju bara vapenvila.

Men visst får man en kalla kriget-känsla.
Två länder rustar upp, en börja visa musklerna och demonstrera sin makt.
Länder sluter upp om båda sidor.

Har vi kommit till atomkrigströskeln?

Kan man inte bara vara vänner?
Ena landet.

Nordkorea skulle ju tjäna på det, de skulle få fin eknonomi, FRIHET och ett bra landslag i fotboll.
Å andra sidan skulle ju Sydkorea dras ner. menar, nordkorea har ju inte förnyats såå mycket de senaste... 50 åren?

Kanske börjar det bli dags.
Riva barrikaderna.
Öppna gränserna.
Återförenas.

Kim Jong-il på disco!

For Freddie

Ninteen years ago,
you left the show.

But you are still alive.
Still very much.

I can not touch you,
but you touched me.
Thanks for everything.

P.S.
Oh yes.
I'm the great pretender.
(Thanks for that one!)
D.S.

Pontus

November mood

ett snötäcke har landat,
och det skränker in mig.
Det fungerar kanske lite som isolering.

I tankar spridda.

Jag svävar mycket.
Svävar långt fram, svävar långt bak och svävar nu.
Jag ser mig själv.

På många olika sätt.
jag vet inte vilket som speglar mig rätt.

I den ena är jag eremiten som väljer tystnaden.
I den synen är det nyårsafton.
En man sitter i en fotölj och läser en bok, dricker ett glas vin.
Han är klädd i fina kläder.
Klokan slår 12.
han tittar ut och ler lite grand.
och tänker sig bort.

I den andra så står jag i en salig röra.
så mycket som händer.
så mycket människor.
och en ung man står i mitten.
han håller i många trådar.
han ser glad ut och skrattar med sina medmänniskor.
jag ser hur han går hem och kollapsar i en fotölj.
hur han gnuggar sina ögon, hur han pustar.
han skulle sova för ett bra tag sen.
han suckar uppgivet och tänker sig bort.

den tredje sitter med någonstans, lite på ett hörn.
han känner sig inte så märkvärdig.
han är inte så märkvärdig.
han är liksom där.
med.
pratar runt, hoppar som en studsboll.
i en ensam korridor.
på kvällarna sitter han hemma, eller kör sin moppe i en mil.
mitt i natten.
han är inte med på sina kamraters upptåg.
det har han aldrig varit.
ingen har försökt få med honom, men han har inget intresse för det.
Han tar på sig hjälmen och stänger visiret.
han andas.
det immar igen.
han är vilse.

Djupdyker

ner i en svacka.
Känner mig rastlös
och vill helst väskan packa.

Få allting klart på ett kick,
att börja livet på riktigt.
om jag ändå till göteborg flytta fick.

Börja utbilda sig och vidga sina vyer,
komma till något större, något nytt.
Och strosa runt bland Götets avenyer.

Jag har precis gått från gå,
har tagit ett halvt steg eller så.
Nu vill jag mina drömmar nå.
Till en början sträva åt dem iallafall.

Om en ynka tvåhundra dagar,
kommer jag stå där jag helst behagar.
Med hatten på huvudet och tre år avgågna,
alla studenter är nu utsprångna.

Tårar kommer att flyta.
I många ansikten.
Så också i mitt.
Men just nu vet jag inte om det är av vemod och sorg.
Eller av lättnad.
För att väntan är över.

Jag låter hemsk,
ja jag vet!
Men att jag känner såhär är ingen hemlighet.

Snart ska det ske.
Snart kan jag allt se.
Snart är de gågna.
Åren, de tre.

På darr.

Efter en demonisk resa med buss,
där jag darrade som ett asplöv,
har jag feber med någon grad pluss.

Dagen har spenderats till stor del i min säng,
för att röra sig nu är ingen poäng,
då pulsen i huvudet bankar,
så fort jag på huvudet har häng.

Sova och svetta,
under täcket en stor hetta,
när man mjukisbyxor (!) och raggsockar på sig sätta.

Taggar inte till,
taggar ner,
imorgon mig ingen ser.

På onsdag siktar jag på comeback,
även om mitt huvud kommer säga crack.

Man skall icke har så många järn i elden,
så att elden slocknar.

Kom an feber.
You are going down.

Hörde en låt.

Som är mysig och bra,
den kan man lyssna på,
och det vill man.
För ´den är bra.
Som jag sa.
Gubben i Lådan.
Så heter den.
Och jag gillar den.
Om det inte framgick.

Jag jobbar.
Det gör mig trött.
Vill låta allt flöda ut.
Sätter mig ned.
Uppgiven.
Tyar inte.
Men det får gå.
Det måste gå.