Höstlov?

Höstlov betyder allt som oftast att man tar det väldigt lugnt.
Så lugnt som möjligt.
Men ju äldre man blir så försöker man att få ett jobb.
En del får det.

Själv har jag jobb.
Tyvärr.
Det är bra, ja. Men just denna veckan skulle jag behöva vila ut.
Pusta.
Inte springa in i väggen.

Skulle jag varit på springa ännu-fortare-mot-väggen-humör så skulle jag repa kvällarna måndag-torsdag.
Men jag var duktig och sa att jag inte kan.
Kroppen tyar inte.
15 timmars arbete fungerar inte liksom.

Så ni som har lov; ha ett trevligt lov!
Och ni som jobbar, tänk på pengarna.
It's a material world.

P.s.

Har ni inget för er rekommenderar jag Robins som gick i lördags på SVT.
Finns på SVT Play.
Jonas Gardell och Maria Lundqvist, mer känd som Sally, gästade Robin Paulsson.
Grymt bra!
D.s.

Stockholm leder mig mot djupt vatten.

En promenad från ett pendeltåg till hus,
tänder djupa frågors och tankeknakandets ljus.

Tankar om mening med livet, med framtiden, men arbete och visioner.
Även om inställning till fest och alkohol. Tankarna är många miljoner.

Samtidigt som detta skrivs så festas det vilt i lilla Växjö.
Rusdrycken flödar, dansgolven fylls, skratten ekar och tungor korsas.

Detta är studentåret, det första och sista.
För mig.

Och frågan jag ställer mig är jag festis eller bara jag.
Lilla mig som klär upp sig så fort han kan, men sedan stannar där.

That's it. No more.
Jag vill, men ändå inte.
Inte fastna.
Inte bra.

Peter Wieselgren inom mig säger nej.
Men det är ju bara detta året.
Eller?
Blir det ständigt efter det?

I don't want that.

Jag vill synas.
På scen.
Annars kvittar lite.
Eller.
Jag vet inte.
Vad vet jag?

Jag älskar uppmärksamhet.
Det har jag alltid gjort.
Att showa, det är liksom, jag, mig, Pontus.
Men Pontus älskar även ensamhet.
Eller, han gillar den mycket.
Går det ihop.

kanske.

Vill jag lägga ner massa tid på scen, svett, tårar och blod?
Ja. Det är drömmen. Målet.
Men jag vill ändå inte.

Ibland fasas jag av att behöva stanna på ruta 1.
Jag vill passera gå och få 2000:-.
Att stanna skrämmer mig.

Jag vill bli något.
Något stort.
Jag vill till något.
Något större.

Jag vill våga mig bort.
Säga hejdå, packa ihop och inte återvända.
På ett bra tag.
Senare, kanske.

Bort, stort, göra, inte göra, uppmärksammad, ensam.
En salig blandning.
Ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med.
NU är ett sådant tillfälle.

Min mormor är den bästa som finns.

Hösten kan vara som en metafor.

En sån härlig känsla,
när vintern, hösten börjar gränsla.
Då blir kinden biten av kyla,
och träden tappar sina löv så dyra.

Trots visst avtapp av löv,
så bländar träden med färger i överflöd.
Som en man jag känner sade,
''det är som att vandra i en kyrka.''
Det är så lätt att hösten dyrka.

Gräset blir till små nålar utav frosten,
men få lägger märke till skönheten,
för de har så många måsten.

Att ta sig tid och beskåda,
och se vilken skönhet som om oss råda,
är det kanske inte många som gör.
För de tänker sig inte noga för.

Hösten är vacker och skör,
löven är på väg att dö.
Så ta farväl av alla vackra små löv,
snart rasslar de inte i vinden,
man kan tro att man blivit döv.

Ta dig tid och uppskatta allt,
se dig om tusenfallt.
Det kommer inte tillbaka, o ack nej.
Löven dör men träden klarar sig.

Det är synd om dessa löv så sköna,
snart ligger de under marken och dröna.
Ingen kommer ihåg ett förgånget löv som en gång föll,
men jag kommer ihåg ett löv som inte höll.

Du saknas

Fem år har jag nu levat med ett hål i mitt hjärta.
Trots alla dagar och år,
så är det en stor smärta.

Än kan jag ligga vaken och tänka,
och allt som oftast,
tårar från min kind kan stänka.

Ett liv med dig som var fullt av planer,
resan till Egypten till exempel.
Eller så enkelt som att till gärdsgårdsbygget dra slaner.

Nu får jag leva ett helt liv med detta hål.
Jag ska leva det för dig också,
det är ett av mitt livs stora mål.

Och jag vill att du ska veta
att mormor klarar sig bra.
Hon är så lycklig
jag hoppas det gör dig glad.

Mamma kör med sin fotvård,
pappa har fått nya arbetsuppgifter.
Tim har tagit moppekörkort.
Isac har börjat skolan,
Felicia har blivit tonåring.
Roy har blivit minst lika hårig som du
och Susanne får nya lokaler på HM.

Och så lilla jag.
Ditt största fan.
Jag står lite på scen, pratar inför folk.
Har blivit ordförande i en elevkår.
''Professorn'' som du brukade säga.
Jag lever upp till det.

Men hur många platser som än fylls i alla salar, aular och rum,
så finns det alltid en stol som är tom.
Jag vill föreställa mig att du sitter där, nedstigen.
Du sitter i en av dina fina kavajer, har pipan i handen och kliar dig i flinten.
Jag vill tro att du är stolt över mig.
Jag tror att du skulle vara det.

Åh vad jag önskar att jag fick prata med dig.
Höra din röst.
Ditt skratt.
Dina snarkningar.
Dina andetag.

Just det!
Jag har fått din ring från Jerusalem av mormor.
Jag älskar den och tänker aldrig ta av den!
Och jag älskar dig.
Och jag kommer aldrig att ''ta av dig''.
För du är min morfar.
INget ändrar det.