kändes som att det var dags.

Eftersom det har varit val och så,
kanske man borde skriva något om det då.

Och nu när den största stormen har avtagit,
undrar man om Sverige en nitlott har dragit.

Med omval runt hörnet och kaos på gång,
så hör man i hela landet en stark protestsång.

En protestsång i enhällig stämma,
som handlar om att SD är en irriterande blämma.

Man kampanjar lite här och var,
Aftonbladet t.ex. starkt avstånd tar.

Med namninsamling och konfrontation,
gör dem en slags demonstration.

Komiker slänger käft med SD's sekreterare,
snart kanske man behöver en medlare.

Soran Ismail är en härlig röst i denna debatt,
slåss mot Erik Almqvist som hund och katt!
Han får nog passa sig vid nästa kristallnatt.

En alla lika kampanj SD dragit igång,
något som strider mot värderingar jag lärt mig under men skolgång.

Om alla är lika och tänker på samma sätt,
hur kommer man då framåt smidigt och lätt?

Tänk dig en tavla som bara är vit,
på en vit vägg,
med en vit ram.
Jag tror inte konstnären skulle få sig en kram.

Tänk dig en tavla som bara är svart,
på en svart vägg,
med en svart ram,
konstnären skulle kallas minst sagt lam.

Tänk dig en tavla som bara är brun,
på en brun väg,
med en brun ram,
konstnären skulle knappast sälja den till någon dam.

Tänk dig en tavla som bara är gul,
på en gul vägg,
med en gul ram.
Den känns lite stram.

Tänk dig en tavla som är röd,
på en röd vägg,
med en röd ram.
Ni fattar grejen, den får ingen reklam.

istället ska man blanda färgerna fem,
para ihop, blanda och glädjas med.
Då kan du få det mest fantastiska motiv eller olika mönster,
roligare än att glo på ett enfärgat fönster.

Jag vill tro att det är likadant med våran värld,
lite färg sätter fart på tillvaron,
och skjuter oss framåt på vår färd.

Till ett målat samhälle i alla dess nyanser,
med mångfald ges det fler chanser.