Du och jag döden.

Tydligen har döden blivit ett frekvent fenomen i mitt liv.
Bara det senaste året har den hälsat på tre gånger i min släkt.
Mer eller mindre nära.

På fem år har du hälsat på fyra gånger.
På drygt tio år har du hälsat på fem gånger.
Alltså vartannat år de senaste tio åren.

Ska jag omfamna dig?
Nej, inte än på ett bra tag.
Om du inte våldtar mig.

Ska jag be dig att aldrig visa dig mer?
En dag kommer vi mötas, så effekten blir oönskad.

Ska jag acceptera dig?
Jag har ju bara argument emot dig.

Ska jag se dig komma gående emot mig på en lååång raksträcka?
Ja, kanske. En långlånglång sådan.
Där det går människor framför mig, bakom mig och bredvid mig.

Kan det vara klokt?

Måla med ton.

Egentligen så vill jag bara vandra och vandra.
Till en främmande stad,
bortom alla de andra.

Med en hatt och ett klaver.
Du undrar kanske vad?
Jo det är en luffare du ser.

En speleman känd utav ingen,
men alltjämt trevlig och glad.
Han får alla till dansen och springen.

Slantarna klirrar ner i hans hatt,
barna bjuds på choklad.
Tonerna blir mångas skatt.

En känd okänd.
En bön han bad.
Låt mig spela i vartenda gränd.

Vandra tills vägen vänder,
tills man måste vända blad.
Och se vad som händer.

Tröttheten är konstant.
Mättnaden brutal.
Skolan.

Nu är det några ynka månader kvar.
Sen springer jag ut.
Med mera, med flera.

För att söka sig någonstans bortom.
Härifrån.
I mitt fall.

För att studera än mer.
Ögonen kommer gå i kors.
Men jag ska dit.
Till den där stora upphöjda golvkanten.

Mor's!

Det är underligt hur få världsprobelm som har lösts av människor som minns sin algerbra.

Däck punkterar.
Bilar falierar,
stenar krakelerar.
Jag själv,
filosoferar.
Ibland pleurerar,
när världen mig deprimerar.

Ibland får jag tanken av att lycka är något man arrenderar.
Det gör man ett tag och man triumferar.
Tills förvirringen jaget attraherar,
och lyckan lätt demolerar.

När människan sedan raserar,
och i askan man det onda bort filtrerar.
Då, lyckan åter igen entrérar
och börjar livet domdera.

Tick tack

Jag behöver all tid jag kan få.
Men den försvinner.
Vart?