Egentligen så vill jag bara vandra och vandra.
Till en främmande stad,
bortom alla de andra.
Med en hatt och ett klaver.
Du undrar kanske vad?
Jo det är en luffare du ser.
En speleman känd utav ingen,
men alltjämt trevlig och glad.
Han får alla till dansen och springen.
Slantarna klirrar ner i hans hatt,
barna bjuds på choklad.
Tonerna blir mångas skatt.
En känd okänd.
En bön han bad.
Låt mig spela i vartenda gränd.
Vandra tills vägen vänder,
tills man måste vända blad.
Och se vad som händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar