Du saknas

Fem år har jag nu levat med ett hål i mitt hjärta.
Trots alla dagar och år,
så är det en stor smärta.

Än kan jag ligga vaken och tänka,
och allt som oftast,
tårar från min kind kan stänka.

Ett liv med dig som var fullt av planer,
resan till Egypten till exempel.
Eller så enkelt som att till gärdsgårdsbygget dra slaner.

Nu får jag leva ett helt liv med detta hål.
Jag ska leva det för dig också,
det är ett av mitt livs stora mål.

Och jag vill att du ska veta
att mormor klarar sig bra.
Hon är så lycklig
jag hoppas det gör dig glad.

Mamma kör med sin fotvård,
pappa har fått nya arbetsuppgifter.
Tim har tagit moppekörkort.
Isac har börjat skolan,
Felicia har blivit tonåring.
Roy har blivit minst lika hårig som du
och Susanne får nya lokaler på HM.

Och så lilla jag.
Ditt största fan.
Jag står lite på scen, pratar inför folk.
Har blivit ordförande i en elevkår.
''Professorn'' som du brukade säga.
Jag lever upp till det.

Men hur många platser som än fylls i alla salar, aular och rum,
så finns det alltid en stol som är tom.
Jag vill föreställa mig att du sitter där, nedstigen.
Du sitter i en av dina fina kavajer, har pipan i handen och kliar dig i flinten.
Jag vill tro att du är stolt över mig.
Jag tror att du skulle vara det.

Åh vad jag önskar att jag fick prata med dig.
Höra din röst.
Ditt skratt.
Dina snarkningar.
Dina andetag.

Just det!
Jag har fått din ring från Jerusalem av mormor.
Jag älskar den och tänker aldrig ta av den!
Och jag älskar dig.
Och jag kommer aldrig att ''ta av dig''.
För du är min morfar.
INget ändrar det.