Stockholm leder mig mot djupt vatten.

En promenad från ett pendeltåg till hus,
tänder djupa frågors och tankeknakandets ljus.

Tankar om mening med livet, med framtiden, men arbete och visioner.
Även om inställning till fest och alkohol. Tankarna är många miljoner.

Samtidigt som detta skrivs så festas det vilt i lilla Växjö.
Rusdrycken flödar, dansgolven fylls, skratten ekar och tungor korsas.

Detta är studentåret, det första och sista.
För mig.

Och frågan jag ställer mig är jag festis eller bara jag.
Lilla mig som klär upp sig så fort han kan, men sedan stannar där.

That's it. No more.
Jag vill, men ändå inte.
Inte fastna.
Inte bra.

Peter Wieselgren inom mig säger nej.
Men det är ju bara detta året.
Eller?
Blir det ständigt efter det?

I don't want that.

Jag vill synas.
På scen.
Annars kvittar lite.
Eller.
Jag vet inte.
Vad vet jag?

Jag älskar uppmärksamhet.
Det har jag alltid gjort.
Att showa, det är liksom, jag, mig, Pontus.
Men Pontus älskar även ensamhet.
Eller, han gillar den mycket.
Går det ihop.

kanske.

Vill jag lägga ner massa tid på scen, svett, tårar och blod?
Ja. Det är drömmen. Målet.
Men jag vill ändå inte.

Ibland fasas jag av att behöva stanna på ruta 1.
Jag vill passera gå och få 2000:-.
Att stanna skrämmer mig.

Jag vill bli något.
Något stort.
Jag vill till något.
Något större.

Jag vill våga mig bort.
Säga hejdå, packa ihop och inte återvända.
På ett bra tag.
Senare, kanske.

Bort, stort, göra, inte göra, uppmärksammad, ensam.
En salig blandning.
Ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med.
NU är ett sådant tillfälle.