Hösten kan vara som en metafor.

En sån härlig känsla,
när vintern, hösten börjar gränsla.
Då blir kinden biten av kyla,
och träden tappar sina löv så dyra.

Trots visst avtapp av löv,
så bländar träden med färger i överflöd.
Som en man jag känner sade,
''det är som att vandra i en kyrka.''
Det är så lätt att hösten dyrka.

Gräset blir till små nålar utav frosten,
men få lägger märke till skönheten,
för de har så många måsten.

Att ta sig tid och beskåda,
och se vilken skönhet som om oss råda,
är det kanske inte många som gör.
För de tänker sig inte noga för.

Hösten är vacker och skör,
löven är på väg att dö.
Så ta farväl av alla vackra små löv,
snart rasslar de inte i vinden,
man kan tro att man blivit döv.

Ta dig tid och uppskatta allt,
se dig om tusenfallt.
Det kommer inte tillbaka, o ack nej.
Löven dör men träden klarar sig.

Det är synd om dessa löv så sköna,
snart ligger de under marken och dröna.
Ingen kommer ihåg ett förgånget löv som en gång föll,
men jag kommer ihåg ett löv som inte höll.