Snön föll stilla hela dagen.
Det var som om himlen grät över en förlust.
Och dess tårar frös till is.

Runt dig fanns vackra blomsterverk,
från alla de som saknar dig skall.
På din kista din fiol,
men du hör icke dess kall.

Dina gamla kamrater spelade så vackert,
på bästa spelmannavis.
De fick tårar att falla.
För ingen kommer höra dig ta toner mer,
på ditt egna vis.

Sedan bar vi dig till din älskade maka,
som tidigare i år,
dödens te fick smaka.

Snön föll sakta ner,
när jag stilla en bön ber.
Mina avskedsord till dig.
Ett löfte.
En önskan.
En längtan.

Snön föll.
Med himlen är inte ledsen.
Hur skulle den kunna vara det,
ty, du är där.

Dig,
som vi på jorden håller så kär.
Men före oss du är.
Men borta, ack nej.

Du är bara före oss, igen.
Och samlar historier att berätta,
när vi än en gång slår oss ner till rätta.

För en gång ska vi åter mötas,
om så dagar blir till år.
Ty då blir allt som förr,
när jag öppnar din dörr.
Kärleken blir åter vår.