Något som skulle bli fint, som blev något av en protest.

Ett täcke av snö,
klär in skog och sjö
i gnistrande kristall,
sminrande i månens klara kall.

Graderna sjunker långt under noll,
och man hör klagan över det på många håll.
Men detta är en vinter värdig vår Nord,
har vi inte alla klagat över den gröna julen runt ett bord?

En vinter för vargen kan tyckas,
men de stackarna skall förolyckas.

Vid varje hustak finns det långa spjut av is,
snövallarna är höga och en dröm för varje kis.

Ty vintern hör barna till.
höra till dem jag åter vill.
Denna tid är fin och klar,
vi borde leka i snön, i backar och krön alla envar.

Istället för att i affärerna stressa,
för att hitta klappar och att börsen pressa.
Att köpa bara för att man är tvungen är,
sopar bort mening och reson, ja det blir någon slags
misär.

Ty det handlar inte om att få, inte om att ge.
Julen skall handla om att dela sig mé!
Att samla sina kära till bords för gemenskap försummas så smått,
men vad gör det,
så länge kapitalet sin vinst har fått.

Alla klappar som ges inte från hjärtat,
hela meningen med julen har vi ned svärtat.
Klappar med en mening och tanke bakom,
är de bästa,
absolut inte tvärtom!

Mitt behov av att klappar få,
har mattats efter frosseri i dem varje år.
Att tröttna på julen,
det låter så trist.
Men så är det verkligen,
visst
tackar jag inte nej till en gåva,
men den materiella världen ständigt pengar in håva!

Vinden ilar i märg och ben,
jag vill att eftertänksamheten ger sken.
Fira jul med klappar i mängder,
jag skäms över vad med våran värld händer.